Peptider finns i varje levande cell och har olika biokemiska aktiviteter. De finns i form av enzymer, hormoner, antibiotika och receptorer. De utgör huvudkomponenterna i muskler, hår och hud. Därför är forskare mycket intresserade av att syntetisera peptider i laboratoriet. Detta intresse har utvecklats till ett viktigt syntetiskt område som kallas peptidsyntes. Det finns fyra huvudmål inom detta område:
1. Verifiera strukturen hos naturliga peptider genom nedbrytningsteknik.
2. Studera sambandet mellan struktur och aktivitet hos bioaktiva proteiner och peptider, och fastställa deras molekylära mekanismer.
3. Syntetisera medicinskt viktiga peptider som hormoner och vacciner.
4. Utveckla nya peptidbaserade immunogener.
Den grundläggande principen för denna teknologi är att införliva Na-aminosyror i peptider av vilken önskad sekvens som helst, med en ände av sekvensen fortfarande fäst vid fastfasbärarmatrisen. Syntesen av peptider använder vanligtvis en stegvis metod, och alla lösliga reagens kan avlägsnas från peptidens fastfasbärarmatris genom filtrering och tvättas bort i slutet av varje kopplingssteg. Efter att ha erhållit den erforderliga aminosyrasekvensen kan peptiden avlägsnas från polymerbäraren.
Det allmänna schemat för fastfaspeptidsyntes visas i figur 1. Fastfasbärare är en syntetisk polymer med reaktiva grupper (såsom -OH). Dessa funktionella grupper är benägna att reagera med karboxylgrupperna i natriumskyddade aminosyror, och binder därigenom kovalent till polymeren. Sedan kan aminoskyddsgruppen (X) avlägsnas, och den andra natriumskyddade aminosyran kan kopplas till den anslutna aminosyran. Upprepa dessa steg tills önskad sekvens erhålls. Vid slutet av syntesen används olika reagens för att klyva bindningen mellan den C-terminala aminosyran och polymerbäraren; Sedan kommer peptiden in i lösningen och kan erhållas från lösningen.
